Idag är det bye, bye Fiji och hello, hello New Zealand!
 |
| Hejdå till vår snälla städerska |
 |
| Hejdå till husjycken - han älskade makrill i tomatsås |
 |
| Hejdå vår fina lägenhet |
 |
| Hejdå alla kackisar |
Urk, tidig morgon, Radniz kom och hämtade oss kl 05.58 för att köra oss till Labasas flygplats.
Vi, eller framförallt jag fick resfeber igår kväll och vi ringde en extra gång för att försäkra oss om att han kommer kl 6.00. Det kändes lite tight med tid. Bara 1 timme på flygplatsen om inget går fel. Som sagt taxin är redigt skruttig och med tanke på däckslitaget i Marios backe så skulle det inte vara helt omöjligt att få en punka. Radniz lovade dock att kl 06.00 skulle räcka.
Mario och Tatjana gick upp i ottan och hade klätt sig fina för att ta adjö av oss. Eller dom var i alla fall finklädda. Det kanske inte var för vår skull. Eller så kanske dom skulle fira??? Trevligt i alla fall.
Sen var det sista gången ner för backen, genom Savusavu och iväg upp i bergen. Radniz var ganska babblig och han berättade om hur det kom sig att det fanns så många indier på Fiji. Han är alltså Fijifödd indier. Engelmännen hade inte lyckats att få Fijianerna att arbeta i jordbruket. I alla fall inte tillräckligt hårt. Därför tog dom dit indier istället som blev lurade med guld och gröna skogar men som istället fick arbeta under slavlika förhållanden, berättade Radniz.
Det verkar ändå som hans generation nu var ganska tacksamma över att dom var födda på Fiji och inte i Indien. Radniz tyckte att dom hade så många gudar att dyrka i Indien. "There is not time to keep up with all of them, there is always some Gods that will be pissed at you." skrattade Radniz. Sen hade ju en del Fijiindier varit i Indien och berättat om hur det var där. Radniz berättade att han ville i alla fall inte sitta på nån trottoar med en skål i handen. Nä - det var mycket bättre att bo på Fiji.
Där hade han nog mycket rätt. Vi såg ingen som tiggde. Det var ju uppenbart folk som var fattiga, det såg man på dom skrala husen. Men vi såg inga magra, halta, lytta människor. Det verkar i alla fall som folk hade det dom behövde. Man behövde heller inte vara rädd för att bli bestulen eller på något sätt antastad. Kanske är annorlunda i storstäderna ...
Vi körde och körde och klockan tickade på. Jag satt i baksätet och tuggade på naglarna. Då kom Radniz på att han behövde tanka!! Han hade ju för sjutton bensin, det såg jag tydligt. Sen kom jag på att det inte var säkert att mätaren fungerade korrekt. Men han kunde väl ha tankat innan... Nåja, det gick ju i och för sig ganska fort.
Brum, brum tankade och iväg igen. Då kläckte han att han hade en onkel som var i närheten som han gärna skulle vilja plocka upp om det var ok med oss. Det är inte sant! "Do we have time for that?" Jag kunde inte hålla mig. Jo, det skulle vara på vägen. Oooookej! Det var det väl då. Onkeln satt i en busskur efter vägen och hoppade glatt in med ett tandlöst leende. Han var busschaufför. Vi kom in att prata om trafikböter och fortkörning. På Fiji hade man ett system att för varje trafikförseelse, en fortkörning, felparkering eller vad det kunde vara så förutom böter så kostade det "poäng" motsvarande hur hårt man syndat. Efter 10 poäng så blev man av med körkortet. Spännande va?
Vi kom fram till flygplatsen på minuten en timme innan avgång. Bra gjort!
En timme var dessutom otroligt gott om tid. Det var ingen security att gå igenom. Det fanns en liten skylt på disken där det stod "Du har väl packat väskan själv"? Åke visade pliktskyldigt upp sin fyllda vattenflaska. No worries, den var bara att ta med. Dom kunde dock bara checka in bagaget till Nadi, för där skulle vi gå igenom "riktig" security.
Första flyget var från Labasa till huvudstaden Suva. Det var ett litet propellerplan med ca 50 passagerare. I Suva, som är huvudstaden, så var det också en liten flygplats och där fick man sitta i skinnsoffor medan man väntade på att få gå ombord! Snijdigt!
Sista skuttet var sen till Nadi, där vi fick veta att planet till Auckland var försenat med 1,5 timme. Suck och Stöööön! 1,5 timme var precis den tiden vi har på oss i Auckland att ta oss av planet och till husbiluthyraren. Hur blir det nu då. Vi mejlade från flygplatsen i Nadi och fick svar direkt att hann vi inte komma in på kontoret före kl 17.00 så var det kört och vi kunde inte få tillbaka pengarna för den dagens bilhyra. Skit också!!
Planet från Nadi till Auckland tog bara 3 timmar så det var ju skönt, men det hann bli ytterligare försenat och när vi kom ut ur tullen och in i ankomsthallen så var klockan 17.05 och vi hade nu ingenstans att bo. Det fanns dock en informationsdisk och tjejerna där hjälpte oss att boka ett budgetrum på ett närliggande hotell. Vi passade också på att fixa förbetalt simkort till mobilen och det funkade mycket smidigare här än i Usa.
Hotellet vi skulle bo på kom och hämtade upp oss på flygplatsen. Rummet var väl inte allt för fräscht, men dög för en natt. Vi knallade iväg för att försöka hitta någonstans att äta. Det blev indiskt igen, men inte alls lika gott som på Country Kitchen. Trötta stöp vi sen i säng - det hade varit en lång, lång dag.
 |
| Hejdå Radniz |
Mario och Tatjana gick upp i ottan och hade klätt sig fina för att ta adjö av oss. Eller dom var i alla fall finklädda. Det kanske inte var för vår skull. Eller så kanske dom skulle fira??? Trevligt i alla fall.
Sen var det sista gången ner för backen, genom Savusavu och iväg upp i bergen. Radniz var ganska babblig och han berättade om hur det kom sig att det fanns så många indier på Fiji. Han är alltså Fijifödd indier. Engelmännen hade inte lyckats att få Fijianerna att arbeta i jordbruket. I alla fall inte tillräckligt hårt. Därför tog dom dit indier istället som blev lurade med guld och gröna skogar men som istället fick arbeta under slavlika förhållanden, berättade Radniz.
Det verkar ändå som hans generation nu var ganska tacksamma över att dom var födda på Fiji och inte i Indien. Radniz tyckte att dom hade så många gudar att dyrka i Indien. "There is not time to keep up with all of them, there is always some Gods that will be pissed at you." skrattade Radniz. Sen hade ju en del Fijiindier varit i Indien och berättat om hur det var där. Radniz berättade att han ville i alla fall inte sitta på nån trottoar med en skål i handen. Nä - det var mycket bättre att bo på Fiji.
Där hade han nog mycket rätt. Vi såg ingen som tiggde. Det var ju uppenbart folk som var fattiga, det såg man på dom skrala husen. Men vi såg inga magra, halta, lytta människor. Det verkar i alla fall som folk hade det dom behövde. Man behövde heller inte vara rädd för att bli bestulen eller på något sätt antastad. Kanske är annorlunda i storstäderna ...
Vi körde och körde och klockan tickade på. Jag satt i baksätet och tuggade på naglarna. Då kom Radniz på att han behövde tanka!! Han hade ju för sjutton bensin, det såg jag tydligt. Sen kom jag på att det inte var säkert att mätaren fungerade korrekt. Men han kunde väl ha tankat innan... Nåja, det gick ju i och för sig ganska fort.
Brum, brum tankade och iväg igen. Då kläckte han att han hade en onkel som var i närheten som han gärna skulle vilja plocka upp om det var ok med oss. Det är inte sant! "Do we have time for that?" Jag kunde inte hålla mig. Jo, det skulle vara på vägen. Oooookej! Det var det väl då. Onkeln satt i en busskur efter vägen och hoppade glatt in med ett tandlöst leende. Han var busschaufför. Vi kom in att prata om trafikböter och fortkörning. På Fiji hade man ett system att för varje trafikförseelse, en fortkörning, felparkering eller vad det kunde vara så förutom böter så kostade det "poäng" motsvarande hur hårt man syndat. Efter 10 poäng så blev man av med körkortet. Spännande va?
Vi kom fram till flygplatsen på minuten en timme innan avgång. Bra gjort!
En timme var dessutom otroligt gott om tid. Det var ingen security att gå igenom. Det fanns en liten skylt på disken där det stod "Du har väl packat väskan själv"? Åke visade pliktskyldigt upp sin fyllda vattenflaska. No worries, den var bara att ta med. Dom kunde dock bara checka in bagaget till Nadi, för där skulle vi gå igenom "riktig" security.
 |
| Åke på Labasas flygplats, incheckningen i bakgrunden |
 |
| Det var länge sedan man såg en förslagslåda. En sån här fin rosa låda hade dom på flygplatsen |
Sista skuttet var sen till Nadi, där vi fick veta att planet till Auckland var försenat med 1,5 timme. Suck och Stöööön! 1,5 timme var precis den tiden vi har på oss i Auckland att ta oss av planet och till husbiluthyraren. Hur blir det nu då. Vi mejlade från flygplatsen i Nadi och fick svar direkt att hann vi inte komma in på kontoret före kl 17.00 så var det kört och vi kunde inte få tillbaka pengarna för den dagens bilhyra. Skit också!!
 |
| Vårt plan var försenat |
Hotellet vi skulle bo på kom och hämtade upp oss på flygplatsen. Rummet var väl inte allt för fräscht, men dög för en natt. Vi knallade iväg för att försöka hitta någonstans att äta. Det blev indiskt igen, men inte alls lika gott som på Country Kitchen. Trötta stöp vi sen i säng - det hade varit en lång, lång dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar