2 december,

Tongariro Alpine Crossing day. En riktig långdag. Bussen kom och plockade upp oss kl 8.00. Solen sken och vi hade packat ryggsäckarna full med vatten, solkräm, mackor och lite extra kläder. Det kan ju bli snabba väderomslag uppe på berget.

Bussresan tog ca 20 min och avslutades med förmaningsord om att inte komma senare än 17.00 för upphämtning, att ha med vatten och solkräm, att vara redo att dra järnet ner för berget om ett vulkanutbrott började. Sen skulle vi få en väderrapport. Han kollade ut genom fönstret. "The weather looks fine" och sen fick vi gå.

Med skyhöga förväntningar på Nya Zeelands, ja kanske en av värdens bästa endagshiker så började vi knalla. Vi har ju faktiskt några helt otroligt fina hiker i närminnet och när inget spektakulärt vackert hade hoppat fram efter 200 meter som började vi muttra. Det andra som var lite trist var att det var hur mycket folk som helst som skulle gå den här hiken. Det var som en hel exodus med folk. Men visst var hiken superfin. Det pös och rök och luktade äggfis både här och där.

Alltså - ibland kan det vara lite svårt att höra vad folk säger när dom pratar engelska. En del bokstäver uttalas inte som dom ska och ibland kastas extra bokstäver in som inte skrivs. På Fiji tex så uttalade man Nadi - Nandi och Labasa - Lambasa (i alla fall av Radnez som ju pratade indiengelska).
Nya Zeeländare har en hel uppsättning bokstäver som uttalas konstigt. Jag frågade tex en tant i köket på campingen vilken dag dom firade julafton på - 24th eller 25th och hon svara något som lät ungefär som "twintifouft." Man får gissa helt enkelt. "Thank you" har jag hört tidigare uttalas "Fhank you" men ihop med Nya Zeelänska vokaler så lät det som något helt annat. På trailen när snabba hikare kom dundrande och man steg åt sidan så fick man "Fuck you". Det var bara tur att det inte kom ett "Fuck you too" av rena farten.

Bussen som skulle ta oss tillbaka till campingen avgick kl 17.00 och vi kom fram med 10 minuter till godo. Allt planenligt av Åke som höll järnkoll på hur fort vi gick och hur långt det var kvar.

Det var två redigt trötta och nöjda som gick och lade sig den kvällen.

1 december

Så idag skulle vi upp i Tongariro National Park. Vi ringde direkt på morgonen och bokade plats på Whakapapa Holiday Park som ligger Whakapapa Village strax nedanför Mount Ruapehu mitt i Nationalparken.

Vi började med att åka och handla mat så vi skulle klara oss några dagar och sen bar det av. Det var en otroligt vacker körning och det tog oss ett litet tag med fika och fotostopp.

Fika stopp med fotoläge

Kom ihåg - ta alltid på ett par rejäla trosor när jag ska ut och fota

Whakapapa Village bestod framförallt av olika typer av boende - allt från superlyxigt "Chateau Tongariro Hotel" ner till backpackers dormatorium. Sen fanns ett café, ett Visitors Center och en campingplats. Vi installerade oss och bokade buss till och från hiken imorgon. Tongariro Alpine Crossing är en två mil lång hike genom ett aktivt vulkanområde och är rankat som New Zeelands, ja, kanske världens, bästa endagshiker. Våra förhoppningar var på topp.

Åke på väg in i receptionen

Vi befann oss också i ett område där det fortfarande skulle finnas vilda Kiwifåglar. Gubben i receptionen på campingen trodde nog inte att vi skulle få se någon. Dom bor i hålor på dagarna och kommer bara ut när det är mörkt, men om vi hade tur så kanske vi skulle höra dom. "Spännande - hur låter dom?" Dom låter låter som dom heter - "kiwi, kiwi, kiwi" osv, - alltid 10 st kiwi i rad. Wow! Oj vad vi skulle vilja höra det. Det finns ju Kea papegojor också, så jag passade på att fråga om vi kunde få se sådana och hur dom låter. Tyvärr finns dom bara på sydön och dom låter "kia, kia, kia" - men han berättade inte hur många gånger. Det finns en uppsjö av fågelarter som bara finns på Nya Zeeland. Några andra exempel är Ka ka fågeln och Takahe fågeln. Jag vågade inte fråga hur dom låter, men tror jag kan gissa.

Med allt praktiskt fixat så hann vi med en kort hike "Ridge Track" och kameran fick jobba lite igen.

30 november,

Campingen som vi bor på ligger helt intill ett område med varma källor som man kan bada i. Det var ett spa och olika pooler med olika tempererat vatten. Mycket nyttigt och bra på alla sätt. Vi började dagen med att packa badkläder och handduk och knallade iväg för att få oss en omgång.

Först var vi i en pool med 40 C vatten.

Vissa ska alltid plaska runt

Andra badar mer värdigt

Det blev mycket plaskande och slappande i de olika poolerna. Riktigt gött faktiskt! När vi var klara så åkte vi ner till centrala Taupo igen för att kolla in cyklisterna och gå lite i affärer. Jag har nu superbehov av att få håret klippt - men det lyckades inte så bra. Det är ju söndag idag och frissan stängde tidigt.

Vi avslutade dagen med att fika och sen gå på tidiga förställningen av Hunger Games - Catching Fire. Den var riktigt bra och gjorde boken rättvisa. Det är ju inte så vanligt.

Efter filmen så var det fortfarande ljust ute. Skönt! Vet inte om det bara är jag, men direkt efter en biofilm så känns det alltid så himla jobbigt när man ska ut. Speciellt om det är mörkt och kallt. Det är som man är trögstartad på något sätt.

När vi kom tillbaka till campingen så gick vi direkt till receptionen för att fråga om det fanns någon bra hike i närheten som dom kunde rekommendera till imorgon. Tja, det fanns ju tex Nya Zeelands bästa dagstur ca en timmes körning bort. Gaah! Den måste vi gå! Imorgon bär det av upp i bergen.

Tongariro Alpine Crossing!

29 november,

Idag bär det av mot Lake Taupo och staden Taupo där Taupo Bicycle Challange går av stapeln imorgon. 16 mil runt Lake Taupo är huvudloppet, men det finns en rad andra lopp att välja bland, varav det värsta är 6 varv runt sjön. Helt galet - drygt 3 Vätternrundor på raken!

Åke styrde ut på Highway 1 och så bar det iväg söderut, värdigt, tryggt och fint. Vägen var ganska slingrig och vi puttrade på med lite musik och glatt humör. Helt plötsligt blev vi omkörda och fick fingret. Va! Vi hade ju inte gjort något! Vilken idiot! Ja, ja, snart bortglömt och vi åkte vidare. Lite senare kom vi in i en stad och Åke stannade för att släppa förbi lite bilar. En annan bil kom och stannade framför oss. En herre steg ut och kom fram till oss och ville prata. "Ni måste stanna och släppa förbi bilar oftare. Det är lag här och polisen kommer att ge er böter." Va! Oj - vi hade ju ändå stannat flera gånger och det måste ju ändå till någon slags väg gren. Men det förklarar kanske fingret tidigare då.

Taupo var en supermysig liten stad och vi tog oss direkt till turistinfon och fick massor av bra hjälp. Sen gick vi på cykelexpo och bara vandrade runt och insöp atmosfären och tittade på alla stressade cyklister som hämtade nummerlappar osv. Vi blev jättesugna på att anmäla oss, och gjorde ett tappert försök att få tag på hyrcyklar och grejor. Men när vi kollade vädret, småregn och 11 m/s blåst, så gav vi upp det projektet.

Det var lite läskigt att köra runt och parkera med slagskeppet till bil i centrala Taupo som dessutom kryllade av cyklister och hade storgatan avstäng pga målområde till cykelloppet. Åke körde som en Guuuud!

Campingplatsen som låg inne i Taupo alldeles intill Hilton Hotell var nästan fullbelagd. Det fanns tre platser kvar på en gräsmatta som normalt inte var till för camping och en av dessa fick vi. Tur ska man ha ibland.

Åke firar att vi fick en plats

28 november,

Vi sov gott första natten på Nya Zeeland. Å det var tur, vi behövde all styrka vi kunde få för att lyckas med att få ut vår husbil från uthyrningen. Urk - det var en lång och tråkig process. Det enda roliga var en hylla med sånt som folk hade lämnat och som man kunde få rota i och ta. Vi hittade massor av bra ha saker. Tex konserver, shampoo och tvål, toapapper, tändare, hink, matta och Åke tog ett par flippfloppsandaler. Det är ju inte hans "style", men ack så smidigt när man ska gå och duscha.

Vår bil och en hink full med gratis prylar

Husbilen som vi fick var en Merchedes och förmodligen en uppgradering för den var ENORM! I alla fall i våra ögon. Vi blev fnittriga som små barn! Men hjälp vilket slagskepp att köra runt i - hjälp hur ska det gå? På fel sida av vägen dessutom.

Genomgång i bilen hur saker och ting funkar

Först åkte vi till mataffär och bunkrade upp med käk. Underbart med en riktig mataffär, vi gick bärsärk bland alla matvaror. Efter att vi handlat kunde vi inte bärga oss längre utan vi ville fika i husbilen. Men vart är bordet? Ja, själva bordet hittade vi snabbt, men benet som bordet skulle stå på fanns ingenstans. Vi letade och letade. Piiip (censurljud för svordom), då får vi väl åka tillbaka till uthyrningen då. På vägen tillbaka såg vi en outlet för Icebreaker, superbra underkläder som tillverkas här i Nya Zeeland. Dit vill vi sen.

Hos uthyraren tog det bara 3 sekunder att peka på vart benet till bordet var undangömt. Så var vi på G igen. Mot Icebreaker! Fast vi blev besvikna. För dyrt för några inköp. Vi satte oss i bilen och bläddrade i broschyrer och tittade på kartan och hittade en lämplig campingplats strax söder om Auckland. Ringde dit och dom hade plats för oss. Tjohoo! Here we go! Mitt i rusningstrafiken så det gick inte så fort.

Åke gasar på

Så småningom kom vi i alla fram, checkade in, tog en promenad, käkade glass (konstigt - man kan inte komma överens om vilken sida av vägen man ska köra på i världen, men vart man än kommer kan man köpa Magnum Mandel. Så glassortiment verkar man kunna enas om över gränserna) och kröp till sängs (klättrade) i vår mysiga säng ovanför förarhytten.

27 november

Idag är det bye, bye Fiji och hello, hello New Zealand!

Hejdå till vår snälla städerska

Hejdå till husjycken - han älskade makrill i tomatsås

Hejdå vår fina lägenhet

Hejdå alla kackisar

Urk, tidig morgon, Radniz kom och hämtade oss kl 05.58 för att köra oss till Labasas flygplats.

Hejdå Radniz

Vi, eller framförallt jag fick resfeber igår kväll och vi ringde en extra gång för att försäkra oss om att han kommer kl 6.00. Det kändes lite tight med tid. Bara 1 timme på flygplatsen om inget går fel. Som sagt taxin är redigt skruttig och med tanke på däckslitaget i Marios backe så skulle det inte vara helt omöjligt att få en punka. Radniz lovade dock att kl 06.00 skulle räcka.

Mario och Tatjana gick upp i ottan och hade klätt sig fina för att ta adjö av oss. Eller dom var i alla fall finklädda. Det kanske inte var för vår skull. Eller så kanske dom skulle fira??? Trevligt i alla fall.

Sen var det sista gången ner för backen, genom Savusavu och iväg upp i bergen. Radniz var ganska babblig och han berättade om hur det kom sig att det fanns så många indier på Fiji. Han är alltså Fijifödd indier. Engelmännen hade inte lyckats att få Fijianerna att arbeta i jordbruket. I alla fall inte tillräckligt hårt. Därför tog dom dit indier istället som blev lurade med guld och gröna skogar men som istället fick arbeta under slavlika förhållanden, berättade Radniz.

Det verkar ändå som hans generation nu var ganska tacksamma över att dom var födda på Fiji och inte i Indien. Radniz tyckte att dom hade så många gudar att dyrka i Indien. "There is not time to keep up with all of them, there is always some Gods that will be pissed at you." skrattade Radniz. Sen hade ju en del Fijiindier varit i Indien och berättat om hur det var där. Radniz berättade att han ville i alla fall inte sitta på nån trottoar med en skål i handen. Nä - det var mycket bättre att bo på Fiji.

Där hade han nog mycket rätt. Vi såg ingen som tiggde. Det var ju uppenbart folk som var fattiga, det såg man på dom skrala husen. Men vi såg inga magra, halta, lytta människor. Det verkar i alla fall som folk hade det dom behövde. Man behövde heller inte vara rädd för att bli bestulen eller på något sätt antastad. Kanske är annorlunda i storstäderna ...

Vi körde och körde och klockan tickade på. Jag satt i baksätet och tuggade på naglarna. Då kom Radniz på att han behövde tanka!! Han hade ju för sjutton bensin, det såg jag tydligt. Sen kom jag på att det inte var säkert att mätaren fungerade korrekt. Men han kunde väl ha tankat innan... Nåja, det gick ju i och för sig ganska fort.

Brum, brum tankade och iväg igen. Då kläckte han att han hade en onkel som var i närheten som han gärna skulle vilja plocka upp om det var ok med oss. Det är inte sant! "Do we have time for that?" Jag kunde inte hålla mig. Jo, det skulle vara på vägen. Oooookej! Det var det väl då. Onkeln satt i en busskur efter vägen och hoppade glatt in med ett tandlöst leende. Han var busschaufför. Vi kom in att prata om trafikböter och fortkörning. På Fiji hade man ett system att för varje trafikförseelse, en fortkörning, felparkering eller vad det kunde vara så förutom böter så kostade det "poäng" motsvarande hur hårt man syndat. Efter 10 poäng så blev man av med körkortet. Spännande va?

Vi kom fram till flygplatsen på minuten en timme innan avgång. Bra gjort!

En timme var dessutom otroligt gott om tid. Det var ingen security att gå igenom. Det fanns en liten skylt på disken där det stod "Du har väl packat väskan själv"? Åke visade pliktskyldigt upp sin fyllda vattenflaska. No worries, den var bara att ta med. Dom kunde dock bara checka in bagaget till Nadi, för där skulle vi gå igenom "riktig" security.

Åke på Labasas flygplats, incheckningen i bakgrunden

Det var länge sedan man såg en förslagslåda. En sån här fin rosa låda hade dom på flygplatsen

Första flyget var från Labasa till huvudstaden Suva. Det var ett litet propellerplan med ca 50 passagerare. I Suva, som är huvudstaden, så var det också en liten flygplats och där fick man sitta i skinnsoffor medan man väntade på att få gå ombord! Snijdigt!

Sista skuttet var sen till Nadi, där vi fick veta att planet till Auckland var försenat med 1,5 timme. Suck och Stöööön! 1,5 timme var precis den tiden vi har på oss i Auckland att ta oss av planet och till husbiluthyraren. Hur blir det nu då. Vi mejlade från flygplatsen i Nadi och fick svar direkt att hann vi inte komma in på kontoret före kl 17.00 så var det kört och vi kunde inte få tillbaka pengarna för den dagens bilhyra. Skit också!!

Vårt plan var försenat

Planet från Nadi till Auckland tog bara 3 timmar så det var ju skönt, men det hann bli ytterligare försenat och när vi kom ut ur tullen och in i ankomsthallen så var klockan 17.05 och vi hade nu ingenstans att bo. Det fanns dock en informationsdisk och tjejerna där hjälpte oss att boka ett budgetrum på ett närliggande hotell. Vi passade också på att fixa förbetalt simkort till mobilen och det funkade mycket smidigare här än i Usa.

Hotellet vi skulle bo på kom och hämtade upp oss på flygplatsen. Rummet var väl inte allt för fräscht, men dög för en natt. Vi knallade iväg för att försöka hitta någonstans att äta. Det blev indiskt igen, men inte alls lika gott som på Country Kitchen. Trötta stöp vi sen i säng - det hade varit en lång, lång dag.

23 november

Idag skulle vi åka på snorkelturen som vi bokade av i torsdags eftersom det var så dåligt väder.
Strax före 9 var vi klara att ge oss iväg då Mario kom och berättade att dom ringt honom och sagt att den var inställd idag. Vi skulle få tillbaka pengarna - det var bara att komma inom och hämta.

Tråkigt, men tur ändå att vi hade hyrbilen. Vi bestämde snabbt att vi skulle åka till andra sidan bukten och snorkla där istället. Först åkte vi dock till Copra Shed för att få tillbaka våra pengar.

Men när vi kom dit så var kontoret igenbommat och en fransk familj stod utanför och deppade för dom hade hyrt och betalat för hyrbil. En handlingskraftig engelsk tant som jag egentligen inte vet om hon hade något med saken att göra - började att prata med folk i butikerna runt omkring och fick till slut reda på att bossen var ute och fiskade och att den anställda tjejen hade ledigt idag.

Jaha - det var ju inte så kul. Mario skrattade dock gott när vi berättade för honom senare. Typiskt Fijianer - dom bokar av er som var säkra 70 dollar mot att fiska upp fisk för 20. (Tatjana kontrade med att Mario ibland fick anfall och skulle flytta hem till Tyskland, när saker och ting inte blev som förutbestämt.)

Engelskatanten lyckades till slut få tag på hemtelefonnumret till tjejen som var ledig och lyckades få henne att lova komma ner och öppna på momangen. Hon gjorde allt detta samtidigt som hon ojjade sig över hur saker och ting sköttes här till alla som råkade komma förbi. Det tog ca 10 min till tills tjejen var på plats och vi fått våra pengar och kunde bege oss iväg. Det var dock mycket längre körning än vi räknat med och bitvis dålig väg så innan vi kom fram till någon strand så var vi tvungna att vända för att kunna lämna bilen kl 12.00. Det kändes lite knasig men jag hade fått några fina bilder i alla fall.

Det blev ingen snorkling för oss, men de här pajsarna fick i alla fall bada.

By i Fiji

Tillbaka i Savusavu gick vi till Country Kitchen igen och käkade lunch. Lika kanongott idag! Sen gick Åke och klippte sig och jag shoppade lite i butiken intill och knäppte lite bilder.

Titt in i köket på Country Kitchen

Åke hos frisören

Chong Pong - det tyckte vi var lite kul

På eftermiddagen hängde vi hemma, packade, plaskade i poolen och tog det lugnt. Imorgon kl 6 på morgonen kommer vår taxi och hämtar oss. Det har varit superskönt här, men nu passar det bra att åka vidare.