9 december

Vi var så nöjda med gårdagen och informationen vi fått av killen i receptionen så vi knallade direkt dit och frågade om vad man mer kan hitta på i Nya Zeeland. Han var full av information. Han hade karta att rita och peka på (så mycket lättare allt blir) och kom från Holland (så vi kunde förstå hans engelska).

Rotorua var vårt nästa stopp och han pekade ut bästa vägen plus några stopp vi kunde ta på vägen och några toppgrejer som vi inte fick missa i Rotorua. Vi gav bara några förslag på saker vi ville göra så visade och pekade han och satte broschyrer i handen på oss. Perfekt!

Första stoppet - ett vattefall. Där skulle vi fika. Vi körde och vi körde. Fint var det och vi blev mer och mer fikasugna och inget vattenfall. Tillslut var vi säkra på att vi måste ha missat det och nu gick det bara inte längre utan fika. Vi stannade efter vägen och så himla bra och mysigt att bara plocka fram kaffe och te (som Åke fixat i termosmuggar i morse) och fikabröd och krypa bak i husbilen.

Ja, sen vet ni väl vad som hände därefter. Vi behövde inte köra många meter förrän vattenfallet var där.

På vägen låg också ett stopp i Taupo (igen) men ganska bra. Vi visste ju vart mataffären låg och vi kunde bunkra upp i skafferi och kylskåp.

Efter detta blev nästa stopp ett vattenfall till - Huka Falls. Wow - riktigt mäktigt!

Natten skulle tillbringas i Golden Springs. Skulle vara en liten mysig camping med varma källor man kunde bada i. Perfekt! Men när vi kom fram så såg det lite skabbigt ut. Dom hade nog inte lagt så mycket pengar på underhåll på ett tag. Hum, ja, ja -det var ju bara för en natt. Varma källorna skulle inspekteras - och dom såg trevliga ut. Vi valde den som var varmast (låg uppströms). På en skylt stod att man inte fick dricka öl (eller annan alkohol medan man badade). "Det kan dom fetglömma" var Åkes kommentar till detta.

Snabbt tillbaka till husbilen, på med badkläder, gråt över att vi missat kyla ölen och så tillbaka till poolen.

Jag skulle först i och här ska fotograferas. Hum, lite slemmigt på trappen ner. HUM, superslemmig botten. HRUM, vattnet blev grumligt och ganska äckligt när man kom i samt var inte speciellt djupt. Jamen, det här ska ju vara mysigt! (Swasse - om du läster det här så ska du veta att vi tänkte på dig i det här läget.) Vi hade väl suttit i vattnet i ett par minuter när det rasslade till och en stor råtta kikade fram bakom en buske. Det var droppen! Urk, urk, urk! Fort upp ur vattnet.

Det blev inte riktigt som vi tänkt oss. På väg till duscharna träffade vi den andra familjen som bodde på campingen i natt. Dom var på väg för att ta sig ett dopp och undrade hur det var. "Lots of wild life" sa vi.

8 december

Vi hade spanat in att det fanns en Gannet-koloni (Havssulor) i närheten. Till den tog man sig antingen till fots längs stranden (2 mil tor) eller så kunde man åka traktor. Vi tvekade ett tag, men när det visade sig att det var en ganska lång hike från stranden till kolonin också och pga att killen i receptionen gjorde grym reklam så valde vi till slut traktorturen.

Vi fick tips om en utkikspunkt i närheten som vi skulle hinna med innan turen började. Det var brant, krokigt och smalt men vi skulle nog kunna köra halvvägs med en campervan och sen gå upp.

Men sådana halvmesyrer är inget för Åke. Han ville köra hela vägen. Hjäääälp! Vi stannade till på parkeringen halvvägs och kollade läget. Det fanns inga skyltar att man inte fick åka med husbil. Vi snackade med en kille med hästsvans, kortkorta shorts och linne som var extremt vältränad. (Han satt i bilen först, så vi såg bara hästsvansen, annars hade jag aldrig vågat prata med honom). Jodå, han kände väl till vägen - det skulle säkert gå bra om vi tog det försiktigt. Sen gick han ut ur bilen och började springa uppför berget.

Hästsvanskillen på väg uppför berget

Den här gången var det riktigt läskig körning, men vi hade tur och fick bara ett möte och upp kom vi fast jag fick nästan hälla ut tåbiran ur skorna.

Men det var jättefint däruppe och kameran gick varm. Sen var det en kille med skateboard som åkte ner en bit i backen och en annan som filmade. Samt en tjej som satt som utkik så han inte skulle åka in i en möta bil. Herregud! Livsfarligt! Jag gick dit och frågade om det var ok om jag fotade lite och det gick bra.

Fartdåre på skateboard

Vägen tillbaka ner var lika nervös men det gick bra. Kanske att det blev några repor av några trädgrenar vi forcerade, eller så var dom redan där. Dom lär väl berätta när vi lämnar tillbaka bilen om vi inte kan förvilla dom med skadorna efter vi blev påbackade....

Traktorturen till kolonin var en höjdare, bred och fin strand, ingen lutning!

Fåglarna var helt orädda och lät sig snällt bli fotograferade. Där fanns några kycklingar också, men dom hade inte hunnit bli gulliga ännu.

Det blev ganska många fågelbilder....

Efter en heldag ute i solen, med skumpande, hikande och fotande så var vi rätt trötta. Vi hade fått tips om en trevlig restaurang i trevliga Napier som vi slog till på. Gött och trevligt.

7 december

Störtregn! Öh - va trötta vi var på regn och mulet nu. Med ågren över vädret kollade vi läget och såg att solen sken på östkusten. Vi kände båda att det var lika bra att fly undan grådasket här och bita i sura äpplet och ta en dag med långkörning. Napier bestämde vi skulle passa bra. Hoppade in i bilen och durade iväg.

På vägen stannade vi till vid en ravin där man kunde hika. Regnet och blåsten upphörde precis när vi hade fikat klart, så vi bestämde oss för en kort tur till en utkiksplats.

När vi sen fortsatte mot Napier så blev vädret bara bättre och bättre. Vi tog in på en camping vid stranden och gillade stället direkt. Det blev en liten promenad på stranden också och ett dopp för Åke.

6 december,

Mulet och tråkigt väder. Vi bestämde oss för att åka söderut mot ön Kapiti Island. För att få info om detta tänkte vi stanna i Waikanae och gå på turistbyårån där.

Besökare på campingen

Hoppsan - en liten by vi åkte igenom visade sig ha en stor outlet med Icebreaker kläder! Stamp på bromsen och hårt tag i Visakortet. Här ska shoppas! Jag sopade rent i hyllorna med extrapris. Supernöjd! Strax intill låg en Katmandu outlet så det blev en repa dit också. Tanten i kassan där tyckte att vi bara var tvungna att åka till Sydön. "Just go! Go, go, go!"

Vi gick på toa också, en sån där mitt i stan som brukar vara superurkig. Den här var dock fantastisk. Den pratade med en. "Please lock the door", "The door is now locked" och sen började den spela lite harmonisk skvalmusik. Roligt!

När vi väl kom fram till Waikanae fick vi lite problem. Vi hittade ingen info. Vi stannade till vid vägkanten för att kolla på karta och GPS. Enligt kartan så skulle det finnas en information här. Knepigt bara att dom gömmer undan den så man inte kan hitta dit. Då kom en tant knallande mot oss. Perfekt! Jag hoppade ut med kartan i högsta hugg. Det visade sig att hon sett oss från sitt köksfönster och bestämt sig för att fråga om hon kunde hjälpa till. Hur snällt var inte det?

Till informationen var det ganska så trassligt att ta sig. I alla fall om man skulle försöka följa hennes beskriving. Det knepiga här är att allting har så konstiga namn. Det går liksom inte att "hänga upp" eller ens få dom att likna något som man kan komma ihåg. Dessutom verkar det som dom räknar med att man har NZ hela kartbild klart för sig i skallen.

Städer som Palmeston North och Martinborough, Upper Hutt och Woodville kan man komma ihåg men testa:

Paraparaumu
Ruakokoputuna
Whakataki
Pakuratahi

Speciellt när någon uttalar med konstiga vokaler och tar det ganska snabbt.

Det slutade med att tanten tyckte att vi kunde åka till infon i Paraoarumu Beach. "Dom vet inget på infon i Waikanae i alla fall."

Sagt och gjort. Det visade sig att att tanterna på infon där var överentusiastiska över sin hemort. Nej, Sydön hade inget som inte dom hade. Ön Kapiti Island var inget att åka till.  Men en superfin hike hade dom precis i närheten - den borde vi gå. Det var lite smal och krokig väg och så bara, men det skulle gå bra bara vi tog det försiktigt.

Okidok - hiking blev det, och vägen var smal och krokig och det blev bara smalare och krokigare samtidigt som det kändes som vår husbil blev bredare och längre. Sen kom skyltar om timmerbilar och herrepip.... så kom det förstås en timmerbil också. Gaahh! Det var turligt på ett bra ställe med en uppfart till någons hem vi kunde backa lite och köra upp på. Resten gick bra och vi kom fram till vägs ände till slut.

Superfin hike - verkligen värd den äventyrliga resan och framförallt - vi var helt ensamma i trollskogen.

Natten blev på en liten och trevlig camping i Paekakariki.

5 december

Fortfarande mulet och lite smådugg. Vi var ganska sena iväg från Bulls. Check-out tid var 10 men vi åkte nog inte förrän 10.30. Det gjorde nog inget, vi var ju dom enda gästerna.

Första stoppet för dagen var Palmerston North, som ju är spännande bara för att det är en stad som lyckats ha sin egen vendetta med John Cleese.

Vi körde in i stan på jakt efter mataffär och frissa. Det viktigaste verkade vara att inte bli så deprimerad av stan att man begår självmord, om man får tro Mr Cleese. Varpå stan bestämde att döpa sin soptipp Mount Cleese.

Det var inga problem att hitta en mataffär. Vi kom rätt på en typ Ica Maxi och gick loss i hyllorna. Det är lika bra att bunkra upp för några dagar så slipper man åka handla. I kassan så frågade jag om det fanns någon frissa i närheten. Jaa, om du tittar på andra sidan gatan.... Kanon! Så fort vi fått in varorna i kyl och skafferi, sprang jag dit. Den här gången hade jag en plan. Istället för att fråga efter en hair cut så bad jag om hjälp med att bara hyfsa till luggen. Det funkade! Jag kunde få hjälp om 30 min. Perfekt! Vi fikade i bilen. Åke gick iväg till elektronikaffären som låg lite längre ner på gatan och jag fick luggen kapad. Vilket perfekt stopp!

Därefter drog vi raka spåret söderut och in på campingen i Foxston. Den låg vi en flod. Floden rinner sedan ut i havet. Spännande! Vi packade lite grejer och så gick vi ner till floden och följde den ut till havet. Sedan gick vi vidare på standen tills vi kom till beachen (ja, dvs den delen av stranden där folk badade och hängde) Åke tog ett dopp - jag tyckte det var för kallt (Åke trodde 20 grader). Sedan gick vi genom byn tillbaka till campingen.

Gillar dessa spröt stenhårt

Åke efter doppet

Vi hade köpt marinara mix i affären tidigare idag. Det är en blandning av musslor, räkor, bläckfisk, lax och vitfiskbitar och den brukade vi köpa ibland när vi bodde i Williamstown. Perfekt att göra pastasås av. Jag stekte lök, morot och äggplanta ihop med vitlök. Lade detta åt sidan. Sedan stekte jag marinarablandningen. Blandade dessa och slog på Alfredosås och stark salsasås. Mums!

4 december

Vaknade till en dag i regn och rusk. Vi beslöt att dra vidare, fast vi visste inte riktigt vart. Varför inte ta och testa High Tea på Chateaut och kolla in alternativen.

Åh, va mysigt! Regnade ute och vi satt i fåtöljer som man försvann i och fick in ett fat med tre våningar med godsaker. 6 snittar, gurka, lax och ägg - våning ett. Brownie, Crème Brulé, chokladkula och en annan liten chokladgrej med grädde och lite sylt på - våning två. Till sist- våning tre - två scones, hallonsylt och välvispad grädde. Sen tea, med alla attiraljer som brittisk tradition påbjuder. Liten kanna med te, lite större kanna med varmvatten (så man kan späda till sin egen preferens) och så klart en kanna med mjölk. Socker och mjölk och en tesked.

Varför det kallas High Tea

Gurkmacka - enkel med förvånandsvärt god

Vi bestämde oss för att åka söderut. Målet blev Foxton och lite beachliv. Vi puttrade på och jag spanade efter hårfrissa genom luggen när vi åkte genom olika byar. Jag var inne på fyra olika hårsalonger och ingen hade tid till mig. Åke tyckte vi kunde kolla med nån fårbonde - han kunde säkert klippa till med sig fårsax och få det gjort på ett kick! Jo, tack!

Fikastopp efter vägen

Natten hade vi bokat på en liten camping på ett ställe som heter Bulls. Kan bara tänka mig hur det skulle låta i Usa om ett ställe hette Bulls. "We take no Bull" Som sagt, det var en liten camping bakom ett motell, ganska mysigt faktiskt. Någon med förkärlek för rosor hade planerat. Det var rosor överallt. Vi var dom enda som campade så det var superskönt. Tyvärr var vädret inte lika mysigt, men vad gör väl det? Vi har ju husbil!

3 december

Lite trötta i benen från hiken igår bestämde vi att vi skulle stanna ytterligare en dag på den här campingen. Men vi ville gärna ha en annan plats än den vi har nu. Vi får så lite sol så vi bad att få byta till andra sidan vägen - och det gick bra. Lite senare idag skulle vi ångra det beslutet.

Vi hann även med att tvätta idag

När vi flyttat bilen så gick vi iväg till Visitors Center för att kolla in en lagom hike för trötta ben. Vi snackade ganska mycket med Rangern på Centret och vi fick många förslag på hiker. Vi bestämde oss till slut för en tvåtimmarstur till Taranaki Falls - ett vattenfall. Innan det så ville vi dock fika, så vi frågade lite om cafet som vi hade spanat in. Rangern tyckte i så fall att det var bättre att gå till Chateau Tongario Hotel. Där hade dom Devonshire tea till ett bra pris och det var jättefint där. Dessutom hade dom en fantastisk tavla som vi kunde titta på.

Det tipset tog vi direkt. Iväg till fin hotellet precis som vi var. Alltså - detta är ett superfint, exklusivt hotell för vandrare av den högre ekonomiska klassen. Vi klev in och dom tittade på oss från topp till tå och undrade vad dom kunde göra för oss? "Ja, vi har hört rykten om att det serveras Devonshire Tea här" sa jag. "Jamen, självklart!" Vi blev genast accepterade. Det var bara att gå bort till baren och beställa.

Vilken höjdare! Kille i svart serverade i fina, fina koppar och inte var det dyrt heller. När Åke gick för att betala så undrade dom om han önskade en cocktail innan lunch. Bara en så sak! Vi spanade in att de dessutom serverade High Tea, som bestod av fika av högsta graden med snittar, scones och brownies, creme brulee och lite annat med choklad!

Stärkta av sconesen var det bara att packa ryggan och ge sig iväg på hiken mot vattenfallet. Det var en riktigt höjdare. Lite sega i benen var vi väl, men det var skönt att slippa allt folk när man var ute i naturen.

Vid 6.30 tiden var vi klara och knallade tillbaka till vår husbil.

Vi hann inte ens öppna dörren förrän ett spanskt par kom över från platsen mitt emot oss. "Förlåt, men vi har backat på er bil och den gick sönder lite grann där bak." Va! Åh, nej va jobbigt! De hade också en campervan, inte lika stor som oss, dock. Men dom hade inte räknat med att den skulle vara så lång så dom hade backat in i oss. Vår bil var ändå ganska ok, deras däremot hade en trasig ruta. Det blev lite ringande - dom hade hyrt från samma ställe som vi, och lite ifyllande av papper osv. Dom var faktiskt väldigt trevliga och måna om att det var deras fel och att vi inte skulle få några kostnader. Vi får väl se hur detta slutar. Skönt i alla fall att vi inte behöver åka in och laga bilen.

Liten kosmetikskada